En kran

En rostande kran stod ensam i hamnen och grät
Den tänkte på svunna tider
När mistlurar ljöd och sjömän på rad, svettiga arga
Lastade, lossade och ibland gav sig av
Det var liv dygnet runt, och ibland var det död
Ständigt en doft utav tjära
Men nu är det tomt
Nu är det tyst
Hamnen är glömd
Och kranen är blott ett skelett