Det var så i landet Sverige att det fanns flera miljoner människor och några av dessa gillade framför allt annat samhällsinformation. De hade förälskat sig i denna så till den grad att det enda de gjorde var att samla och sortera samhällsinformationen enligt något system de själva kommit på. Alla dessa samlare, som kallades just Samlare, var korta till växten och satta. De klädde sig liknande, i mörka men ovanligt färgade kostymer - mörklila, mörkgrönt och mörkrött var favoritfärgerna. De levde alla i enrumslägenheter i någon närförort till Stockholm där de var om inte lyckliga så i vart fall liknöjda med livet.
En av dessa Samlare bar namnet Gulleman sedan barnsben. Kanske var det just denna förolämpning mot hans manlighet, ja hela hans person, som förmått honom att stanna i växten, odla en stark kärlek till information och räkenskaper för att till slut hamna i en mysig - men något sunkig - lägenhet i Kärrtorp, helt nära tunnelbanan. Varje dag åkte han till Slussen, där han på Södermalmstorg iklädd sin mörklila kostym och sitt mörklila plommonstop, stod och tvinnade sin lilla samlarmustasch. Människor som gick förbi tog oftast ingen notis, men ibland visade de ett litet mått av vördnad, lite som man i asiatiska länder gör för de buddhistiska munkarna i sina orange dräkter. Samlarna i Stockholm hade aldrig haft samma status, förstås, men folket i Stockholm var ändå glada att man hade någon form av mystiska medborgare, om inte annat för turisternas skull. Samlare fick en sorts lön av staten för att de skulle låta bli att ställa till med något ofog, som att plötsligt söka jobb inom byråkratin eller starta ett revolutionärt parti. Alla i riksdagen utom de med skägg var rörande överens om att detta var den bästa lösningen.
Gulleman spenderade största delen av dagen efter lunch (då han intog strömming från den allerstädes närvarande strömmingsvagnen vid Södermalmstorg) med att leta upp, samla och sortera nyttig samhällsinformation. Hans specialitet var kungörelser, men han tog till sig även annan information om den kändes matnyttig nog. Då han fått tag i tjugo-trettio kungörelser eller så (de var oftast ganska lätta att finna flygande bland husen uppe på Mariaberget) tränade han hårt på Friskis & Svettis i minst en halvtimme och åt sedan en nyttig middag hemma eller en onyttig middag på Sibylla, beroende på hans humör, som trots hans lågmälda personlighet kunde vara ovanligt föränderligt för en Samlare.
Så en dag i sin intensiva jakt på kungörelser, förirrade sig Gulleman ned till Stadsgårdskajen, där han såg de stora fartygen samlas och skingras. Som en familj dinosaurier, tänkte han, och imponerades av deras väldighet. Under de närmaste dagarna var hans samlande och sorterande inte lika engagerat som förr, och det gav honom inte längre samma lycka att stryka tjockt med björnklister på baksidan av en riktigt fin kungörelse för att sedan limma in den i en rödryggad Esselte-pärm. Gulleman tänkte på havet. Han tänkte på den gemenskap man kände med sjön, med himlen och med det fartyg man sakta förde fram över oceanerna.
Gulleman vädrade sina åsikter på Samlar-communityt The Hoard på Internet. Han var medlem ända sedan 1998 då det startat i form av en enkel sajt med Samlar-tips. Trots att han var allmänt respekterad av de andra medlemmarna, som en av de mest idoga, verkade de flesta reagera med odold avsmak. "Du är fan skämmig!" skrev en. "Lika bra du blir en jävla sjöman då!" skrev en annan. Gulleman blev naturligtvis ledsen då han så snabbt och lätt stötts ut ur en gemenskap han så länge varit del av, men samtidigt var det något pockande med det där andra inlägget. Han tänkte att det kanske var lika så bra att han blev en jävla sjöman då.
Med en för en Samlare sällan skådad initiativrikedom sålde Gulleman så sin pyttelilla bostadsrätt, och fick mer än nog valuta för att ge sig ut och resa. Det var ändå inte särskilt långt han skulle. Världens sjömanshuvudstad Göteborg låg turligt nog bara några timmars resa bort, och det var här han skulle göra verklighet av den dröm han skapat sig, att ge sig ut på havet för att aldrig gå i land. På X2000 förfasades han över den något trista maten, det var ju inte nystekt strömming där precis. Men Gulleman härdade ut och tänkte att till sjöss så skulle han få stekt fisk precis så ofta han ville. Kanske något mer exotiskt än strömming, till och med.
Väl i Göteborg gick det fort att komma till hamnen. Det var ett rått och kyligt väder, med en dimma tjock som filmjölk, men Gulleman följde doften av salt och tång och vips så var han där. Fanor vajade i vinden, i alla upptänkliga färger. Och på den största av dem alla stod det HAMNEN GÖTEBORG - VÄRLDENS STÖRSTA. Det var verkligen världens största. Förankrade låg briggar, barkar och fregatter. Ett och annat slagskepp skymtade i dimman, förmodligen på väg på någon spännande mission.
Gulleman stod överväldigad och stirrade i minst en kvart, tills dess att en gammal man med yvigt skägg och dåligt gjorda tatueringar kom fram och sporde honom: "Jag ser att du är en Samlare. Vi får en del sådana som du till våran hamn och kanske att jag vet varför du är här. Är det inte kanske så att du fått nog av jordelivets plågor, och ämnar gå till sjöss?" Stakande men jakande svarade så Gulleman att nog var det precis det han ville göra. Han följde med den gamle sjökaptenen till en mäktig trålare. De första dagarna fick Gulleman svabba däck men snabbt blev vald till kock av en enhällig besättning. Så där stod nu Gulleman och stekte strömming. Vid några särskilt speciella tillfällen frestade han besättningen med gräddmarinerad strömming med vitlöksdoft.
Dagarna gick och långt bort var lägenheten i Kärrtorp och det eviga samlandet. Gulleman tyckte att livet förflöt i en trivsam lunk och tyckte inte alls det var dumt att vara skeppskock på en stor trålare. Besättningen bestod av ett mycket trevlig gäng, några av dem var precis som Gulleman fd. Samlare. På kvällarna brukade ta sig en kaffe med skeppargrädde eller dubbelgök och samtala om det riktiga livet. Gulleman kunde inte längre förstå vad han haft gemensamt med användarna på The Hoard. Nu tänkte han på dem som enfaldiga människor vars enda ambition i livet var att samla på samhällsinformation.
En dag kom sjökaptenen ner till kajutan just när Gulleman panerade strömmingar för glatta livet. Det hörde inte till vanligheterna att sjökaptenen besökte kajutan. Sjökapten var en man av kaliber som trivdes bäst under bar himlen där havsvinden kom åt att kyssa hans kind. Sjökaptenen hade för dagen flätat sitt skägg och polerat mässingsknapparna på rocken. Hans röst ljöd som en mistlur när han tittade på Gulleman och sa: "Gulleman, jag ser att du gör ett bra jobb i kajutan! Men Gulleman... DET STORA ÄVENTYRET! Det stora Äventyret kallar dig!
Färre lusflugor i år. Förra vintern dog många älgar, försvagade och hårlösa efter lusflugans angrepp. Nu har lusflugorna minskat drastiskt i antal - och pälsen vuxit ut på skogens kungliga.