Så hunden får stå där år ut och år in. Den är ingen vanlig hund och lever heller inte som en vanlig hund. Dess hesa, dova och hart när vibrerande skall har ekat mot rummets väggar, krakelerat pistage, minst sedan sjuttiotalet.
En dag minns du den gång du var på sjukhuset och hämtade ut din nära, hur hunden stod där med sina kvarts- och skifferögon och en sorts sorgsen hopplöshet i hela sin hållning.
Du har blivit en kändis nu, inom gigerpoesi, och tjänar gott nog att försörja både dig och det stora rådjursbestånd som du samlat på dig under årens lopp. De kargare åren på fjällen har verkligen gjort dig gott, och det är först nu du inser att hunden är något som länge skällt på uppmärksamhet långt inne i din kammare.
Men när du kommer tillbaka till sjukhuset är det sedan ett par år helt nedlagt, och rummet alldeles tomt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar