På sjukhuset finns en turkos och lite sliten brits. Brevid den står en grå och tufsig hund och tittar på dig med sina kristallögon. Den ser ut att vara ungefär lika gammal som britsen. Hunden skäller lite matt, inte särskilt högt, men det ekar i det lilla rummet. Du finner ett visst obehag i ljudet. Någon du känner har just varit där men lämnat rummet. Vetskapen om att också du snart ska lämna rummet ger dig en viss lättnad. Hunden stannar kvar, den kan inte göra annat. Alla som har lämnat rummet känner en lättnad över att få vara med sina nära. De tänker aldrig på hunden som står där i sitt inre mörker med sina kristallögon, och väntar på en varm hand som smeker den tills den slutar skälla.
Inga sköterskor får vara i rummet och om de fick skulle de inte vilja. Det är bara läkare i blå eller röd rock som får komma in och ibland de anhöriga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar